Att tillåta alla känslor…

I lördags kväll fick jag en riktigt ” dipp ” och jag lät den bara få vara där..

” Snygg tallen utanför husvagnen ”

I fem år har jag gjort det jag trott varit rätt för min kropp och själ..

Ätit bra mat, promenerat,mediterat, tränat, vilat, yogat, KBT, och utövat positiva tankar,kring mitt tillstånd. Jag hade varit ett katrinplommon utan allt det, så det har varit helt på känn jag gått hur jag ska hjälpa mig själv. Med stor hjälp från min omgivning så klart…

I lördags föll jag ihop som ett korthus inifrån.. En djup sorg som jag inte vågat se eller hålla i innan..jag hade med näbbar och klor, klamrat mig fast i att hålla huvudet uppe, i positiv anda…

Jag grät inombords för att jag var så ledsen att jag inte kan hålla min ” ork ” uppe längre perioder.. Jag vill inte hela tiden tänka mig för, att om jag gör det här, så kommer jag få den här konsekvensen efteråt..

Som att se min älskade son spela hockeymatch.. Jag kan räkna matcher jag sett med honom på en hand de senaste 5 åren.. Varför?? För att mitt huvud blir total kaos efteråt.. Snabba rörelser, ljus, ljud och hårda slag med pucken..

I lördag var en sån dag jag verkligen ville se honom.. Jag vet att jag måste välja, men ibland blir jag så jäkla trött på att inte få vara som ”alla andra”… Efter matchen, så kommer följderna, precis som det alltid gör.

Jag blir grötig i huvudet, trött och orkar knappt prata med min son.. Det värker i kroppen i varje liten muskel, av ansträngningen på matchen, eftersom min hjärna jobbar hårdare för att smälta alla intryck, så känns det som jag blivit snurrad upp och ner och in och ut i en karusell..Jag vill bara lägga mig och sova..

Så kom den där djupa sorgsna känslan.. Jag vill inte ha den här skiten mer!! Jag vill vara ” normal ” och inte så känslig hela tiden..ska jag få leva med det här resten av mitt liv?? Jag vill LEVA!!!! Jag känner sorg över att vara på ” halvfart ” nästan jämnt.. Jag känner mig instängd i min egen hjärna och kan inte göra ett enda skit åt det.. Jag ÄR tacksam till allt annat jag har och det som fungerar, men att förneka att det är jobbigt ibland är bara dumt…

Sorgen skar genom varje cell i min kropp, och jag pratade med min son om det.. Att jag är ledsen att inte jag är som andra mammor, att min ork oftast tryter.. Han vet ju redan det..

Och han” lyfter” mig och säger: Mamma du är den bästa mamman som finns!! Det gör inget att du inte kan göra allt med oss, jag älskar dig precis som du är.. Du är jättegullig!! Och jag tycker också att det är jobbigt att hitta på saker hela tiden, jag tycker om att vila!!!

Då ler jag… Jag tänker låta sorgen få ta lite plats.. Det är helt ok.. För jag har de som älskar mig runt mig och jag behöver inte känna skuld.. Jag behöver inte vara så himla ” pepp ” och glad jämt..det är helt ok att känna allt utan att känna sig ” skyldig ”

Och idag 2 dagar senare känns livet helt underbart igen.. I all sin enkelhet.. En megaomfamning till sorgen, det känns mycket bättre nu..

Tills nästa gång, krama om er själva för de alldeles perfekta själar ni är.. Alltid!! Med sorg, glädje, skratt å allt!!!!

Sylvia 🌿

4 svar på ”Att tillåta alla känslor…”

  1. Tack för att du vågar känna, vågar vara den du är och vågar dela med dig! Du inspirerar genom ditt liv! ❤️

  2. Jag älskar dig min änglasyster. Den här galet störda underkänsliga avsensifierade prestationsverkligheten ska ändras. Därför behöver den oss. Ve mod, inrymmer ordet mod. Det säger en del om ’tänk positivt bajset’. Förnekelse har aldrig fört världen framåt. Amen på den.

  3. Maria som lyckades bli anonym. Skön känsla i sociala medier tider. Oupptäckt smyger jag in cognito i cyber rymdens oändliga korridorer. Tipp tapp tipp tapp…

Kommentera gärna.